Traditionella färgtyper.jpg

Byggnadsmåleri med traditionella färgtyper

Riksantikvarieämbetet

Traditionella färger som linoljefärg, slamfärg och kalkfärg har använts i århundraden. Ännu på 1950-talet hörde de till de vanligaste färgerna vid såväl ny-målning som ommålning. Även idag är det ofta lämpligt att använda dem. De äldre färgtyperna är många gånger fördelaktiga ur både teknisk och ekonomisk synpunkt. Genom att färgerna använts under så lång tid är deras egenskaper väl kända. Man vet hur de fungerar tekniskt, hur de åldras och hur de skall renoveras. I äldre miljöer är det även historiskt riktigt att hålla sig till traditionella färger.

Vattenglas och Silikatfärg.jpg

Vattenglas- och Silikatfärg

Arja Källbom (Göteborg Universitet)

Vattenglas som material har många och breda  användningsområden. Av kalivattenglas kan man bland annat göra färg. Vattenglasfärger har bevisat sin långa livslängd
vid användning på ett antal fasader nationellt och internationell. Det är en hållbar och bra färgtyp med många tillämpningsområden. Färgtypen är en mineralisk, diffusionsöppen
färg som integreras med underlaget. Den har en stor kemisk inerthet och tål kraftiga väderpåfrestningar. Det finns också många förutfattade och felaktiga meningar om vattenglas, t.ex. att det är hårt, tätt och irreversibelt.

Tro och vetande om blymönja 2011.jpg

Tro och vetande om Blymönja

Riksantikvarieämbetet

Blymönja har sedan mitten av 1800-talet använts för att rostskydda nyuppförda utomhuskonstruktioner av gjutjärn, smidesjärn och stål på grund av sina aktivt korrosionshämmande egenskaper. Fram till 1960-talet var blymönjemålning (och förzinkning) de dominerande rostskyddsbehandlingarna av järn och stål. För underhåll av rostiga järn- och stålytor som inte går att rengöra fullständigt är fortfarande linoljeblymönja den enda fungerande och återbehandlingsbara rostskyddsbehandlingen. Detta gör att man även idag vid renoveringar av kulturhistoriskt betydelsefulla utomhuskonstruktioner oftast vill använda sig av blymönja.